Välj en sida

Ungefär en miljon svenskar har sina rötter i andra länder. Den största delen av dessa, cirka 450 000, kommer från den muslimska kulturkretsen. Vilket är strax under invånarantalet i Göteborg, Sveriges andra stad.

Att det påverkar matkulturen och därmed livsmedelsbranschen är uppenbart. Däremot är påverkan inte alltid så uppenbar eller självklar som man kan tro.

Låt oss börja med att titta på invandrare som marknad. I år inleddes Ramadan, muslimernas heliga fastemånad, den 28:e juni och avslutades en månad senare med Eid-al-Fitr, en stor matfest som kan pågå i fyra dagar.

Enligt Ztefan Karlsson, färskvaruansvarig på Willys i Ortviken gäller det att ha mycket kyckling, libabröd, lamm, rapsolja och kondenserad mjölk hemma. Samt dadlar. Det säljs mer än dubbelt så mycket dadlar under Ramadan som till jul.

Det här är alltså ett exempel på hur invandringen skapar en ny marknad: Det handlar om att hitta produkter och metoder för att sälja till de här grupperna. Och komma ihåg att när vi pratar om den ”muslimska kulturkretsen”, avser vi ett område som sträcker sig från Indonesien till Marocko. Lokala variationer är givetvis jättestora.

Sedan kan man titta på hur de nya svenskarna påverkar kosthållet hos de gamla svenskarna. Här spelar invandringen inte så stor roll som man kan tro. En av de allra största invandrargrupperna – om vi ser till nationalitet istället för religion – i Sverige är finländare. I Sverige finns det tre (3) finska restauranger. Däremot finns det över 1300 sushirestauranger. Det finns fler sushirestauranger än invandrade japaner.

Med det sagt är det ändå så att det finns en påverkan. Den första stora invandrargruppen (utanför Norden) som flyttade till Göteborg var italienare som på 1950-talet rekryterades till kullagerfabriken SKF. Bostadsområdet kring fabriken, Gamlestan, var under en tid närmast Göteborgs Little Italy. Och här startade också Sveriges första försäljning av färsk pasta. Och att italiensk mat har satt sig är uppenbart för alla.

Så invandrargruppens storlek har alltså inte så mycket med matkulturens genomslag att göra. Det handlar snarare om vilken status landets kök har, vilket i sin tur är kopplat till övrigt kulturellt intresse. De italienska och japanska köken var redan kända och uppskattade, åtminstone i gastronomiska kretsar. I det italienska fallet fanns dessutom en bra chans för nordbor att uppleva köket på plats; Italien var en av de första stora charterdestinationerna. I det japanska fallet fanns ett allmänt intresse för landet. Dels inom populärkulturen; många yngre fascinerades av samurajfilmer och japansk kampsport. Men också hos en äldre publik: Många näringslivshöjdare åkte på strategiseminarier med ”Fem Ringars Bok”, författad av en japansk samuraj på 1600-talet, som ledstjärna och åt sushi på lunchen.

Men tacos då? Norden har knappt några mexikanska invandrare, landet är ingen stor resedestination och det kulturella utbytet är litet. Allt pekade på ett nederlag. Här är faktiskt svaret ren marknadsföring, i ordets egentliga bemärkelse.

För det första valdes en produkt som är enkel att laga; visst det är en hel del skärande, rivande och hackande, men det egentliga arbetet vid spisen när du lagar tacos är att steka köttfärs. För det andra omgavs produkten med en mängd tillbehör, såser och kryddblandningar i form av hel- och halvfabrikat som underlättande arbete och smaksättning. För det tredje berättade man för konsumenten när (fredag) och hur (mys framför TV:n) det skulle ätas.

Så blev tacos en matsuccé. Faktiskt mot alla odds.