Välj en sida

Kryddpeppar är en mångsidig krydda, som kan användas i många av våra vardagsrätter. Den har en komplicerad arom, lukten och smaken har vissa likheter med kryddnejlika, men även med kanel och muskot.

Kryddpeppar – både hel och malen – används i oftast till sillinläggningar, i köttbullar, kroppkakor, såser, soppor, stuvningar, stekar, rullsyltor, pressyltor, korv, lutfisk och vitkålsstuvningar.

Ursprungligen kommer kryddpeppar från de västindiska öarna, men odlas numera även i andra subtropiska länder. Kryddpeppar är de omogna ärtstora bären på myrtenträdet. De plockas och soltorkas.

Kryddpeppar hittades av en resenär på Columbus andra resa 1494 på Jamaica. De trodde först att de hittat indisk peppar, när det visade sig vara fel tappade man intresset. Det var inte förrän ca 1570 som man uppmärksammade trädet igen och tog med sig frön hem till Spanien, men det var inte förrän engelsmännen tagit Jamaica från spanjorerna i mitten av 1600-talet som den blev en populär matkrydda. I Sverige hette kornen kort och gott peppar och användes mer än vit- och svartpeppar, mest typiskt i soppor, blodmat och sillinläggningar. På 1720-talet togs den upp i Londonfarmakopén, i Frankrike hamnade den i likörerna Chartreuse på 1700-talet och Benedictine på 1800-talet.

Idag är kryddan mest använd i Storbritannien och i Skandinavien.

Spatserkäppar och paraplyskaft av trädets grenar blev en sådan fluga i England och USA på 1800-talet att trädbeståndet på Jamaica så när hade strukit med. Det räddades i sista stund 1882 genom ett förbud mot nedhuggning.

Hela plantan innehåller Eugenol, som har en bedövande effekt och lokalt i Karibien brukar man ibland tugga bladen mot tandvärk.